Dolphan!

Jag såg precis Dolph Lundgren i MQs julreklam. Han sjöng/mimade någon jullåt och hånglade upp någon blond tuttlisa. Oväntat.

Känslan jag fick var att "nu har jag nog banne mig sett allt...". Finns inte mycket mer att säga, så jag lämnar det nog vid det.

Beyonce "dubbelmoralen" Knowles

Ibland blir man bara lite lätt förvirrad. Ett sådant fall är när jag tänker på Beyonce. Först släpper hon en singel där hon sjunger om hur pojkar inte går att lita på och hur, rent krasst, vi är rent ut sagt onda egoister (If i were a boy). Vi tänker på oss själva först och främst, vi tänker aldrig på kvinnan, vi har inga som helst dubier om att flirta vilt med andra och göra ännu mer, så länge vi kommer undan med det.

Sedan gör hon det verkligen intressanta: nästa singel hon släpper, med titeln "Single girls"! Här för hon fram budskapet att eftersom du, som man, inte satt en förlovningsring på hennes finger, är det fritt fram för henne att flirta och dansa med vem hon vill ute på krogen, och du har ingen som helst rätt att bli svartsjuk eller sårad.

Så, Beyonce, min lilla vän, få se nu om jag har förstått det här rätt. Du menar alltså att killar ska inte titta på andra kvinnor, de ska behandla sin kvinna som en gudinna, respektera henne genom att vara henne trogen och alltid finnas vid hennes sida. Dock får hon flirta vilt med allt som har något dinglande mellan benen, hon får bete sig i stort sett hur som helst, för, som du sjunger "if you like it then you should have put a ring on it". Kan då, i jämlikhetens namn, inte samma resonemang överföras på killen? Killen får väl då flirta med allt och alla och dansa som en prostituerad på krogen också, och sedan bara hänvisa till att "if you like it then you should have put a ring on it"?

Beyonce Knowle's mind works in mysterious ways...

Random acts of kindness

Jag har alltid undrat vad det är med människor som gör att de är så väldigt ovilliga att hjälpa andra människor. Det spelar ingen roll om det rör sig om den mest enkla sak som att trycka på hissknappen eller hålla upp dörren åt någon som har händerna fulla, eller något mycket större som att stå upp för någon som blir förtryckt eller misshandlad.

Jag tänkte inrikta mig på de enkla sakerna. Det här med att hålla upp dörrar, hjälpa någon med barnvagn ombord eller av bussen, hålla hissen till någon som vill med eller kanske bara fumla sig lite med flit med busskortet så den där stackaren som kommer springande hinner med bussen. Ville busschauffören vara hjälpsam skulle han eller hon ju väntat in löparen, men vi vet ju alla att det är busschaufförers största nöje att se oss springa för att sedan åka ifrån oss när vi är en halvmeter från bussdörren.

Vad är det då som får oss att vara så otroligt ovilliga att hjälpa varandra? Det går bra att skänka en slant till någon utlandshjälp lite anonymt, men det går banne mig inte att vara hjälpsam och snäll mot en främling på gatan. Jag tror det handlar om att vi är väldigt rädda för kontakter Vi är rädda för att behöva ha kontakt och kommunicera med någon vi inte känner. Tänk er, det är ju det värsta som finns, om en vilt främmande människa kommer fram och börjar prata med dig! Oftast är det ju bara barn, utvecklingsstörda och fyllon som gör det, och 9 av 10 vuxna tycker (godtycklig statistik som jag dragit ur röven, inget som helst belägg för detta) att en sådan situation är pinsam och jobbig. Det är skitjobbigt att prata med folk vi inte känner!!!

Samma fenomen kan observeras på bussar. Vi vill helst sitta själva på ett dubbelsäte, eller väljer ett enkelsäte om ett sådant finns ledigt. Det absolut värsta mardrömsscenariot är att behöva sitta bredvid en annan människa! Kan det ha med vår ”zon” att göra? Vår lilla del av luften som bara tillhör oss, som andra inte går in i? När vi pratar med någon har vi alltid ett litet avstånd till varandra, vi har vår ”zon”.

Om man då vänder på steken, låt säga att du faktiskt gör något snällt och hjälpsamt för en främling, hur ser då omvärlden på dig? Jag hjälpte en ung tjej idag, hon kan väl ha varit runt 23, på tåget. Hon hajjade inte hur hon skulle göra för att kunna åka på sitt värdekort (trots att det finns en väldigt bra beskrivning precis ovanför automaten, men men). I ett galet styng av välvilja hjälpte jag henne att knappa in rätt kod och såg till att resan betalades korrekt. Hon verkade dock inte bli jätteglad och inget vidare tacksam för hjälpen, hon bemödade sig inte ens att tacka, utan skyndade in till sin kompis (som för övrigt inte ägnat henne två sekunder för att hjälpa henne med kortet). Inte ett tack, men vad värre är, jag ger mig den på att hon och kompisen fick för sig att jag antingen stötte hejdlöst på henne, eller bara var ett äckligt kräk som ville släpa in dem båda på toaletten och våldta dem. Det var nämligen vad hennes och kompisens blick förmedlade när jag gick och satte mig på en ledig plats (givetvis själv på ett dubbelsäte) i vagnen.

Vad är fel med världen, vart är vi på väg, när människor inte ens kan vara vänliga och hjälpsamma mot andra människor utan att det ses som något onormalt och ruskigt?

Jag tänker fortsätta göra ”random acts of kindness”, alltid retar det väl någon…

Mycket nu...

Det är mycket nu. Jag är med och startar en ny friskola, och samtidigt jobbar jag kvar på mitt gamla jobb. Det finns inte mycket tid till annat, och den tiden jag har går åt till allt annat än bloggning. Men men, när saker och ting börjar komma i ordning, så ska det bli ordning även här. Håll ut, den som väntar på något gott ni vet...

Smeckhuvud! A.k.a Jag kom inte på något bättre...

Jag läste ett skönt uttryck för att vara seg/lite bakom yxskaftet/trött i huvudet: punschig i kolan. Det är skönt på ett väldigt Stockholmskt sätt, lite sådär som vi normala människor kan le lite och tänka "ja, de där stockholmarna..." åt, ni vet.

I övriga nyheter funderar jag på om jag skulle starta mig en bilddagbok, det verkar ju vara det nya hippa just nu. Problemet är väl att jag är så sjukt dålig på att ta bilder och inte har en ordentlig kamera förutom i mobilen. Den i mobilen har jag inte för vana att använda heller, knäpper inte så mycket kort överlag. Så antagligen skulle väl eventuell bilddagbok vara ganska tom och innehållslös för det mesta. Stackars bilddagbok, den kommer ju bli mobbad av de andra, fetare bilddagböckerna. Får nog skippa det just nu.

Nu återgår vi till ordinarie sändningar, som idag består av Radio 538 (holländsk radio, via webradio). Det är lika roligt varje gång när kunderna inser att radiogubben inte pratar svenska...

Frank Andersson - Sveriges enda WWE-superstar

Det har varit lite semester, och därmed tyst på bloggen. Dock tutar det nog igång snart igen, nu när semestern är över och hösten börjar närma sig.

Ser just nu på Ett Herrans Liv med Filip och Fredrik, och de har ikväll lyckas få dit en högst intressant person, nämligen Sveriges enda wrestlinglegendar; Frank Andersson.
Denna man är så full av historier om galna och helt sjuka incidenter han varit med om, för att inte tala om roliga kommentarer och citat han slänger ur sig.
Exempelvis:
"Relationer - det är faktiskt rätt svårt ibland"
"Du tänker inte utan du bara trycker av, och sen gick det bra så..." (om hur han tänkte när han spelade rysk roulette)
"Gillar du förpackningen så köper du direkt"

Fler intryck lär väl komma... Frank Andersson, denna legend. Jag är helimponerad!

Lost and found

Anybody could be me, you could be standing here
It's so very easy for me to disappear
No-one seems to see me; it's as if I don't exist
I'm going nowhere and I know I won't be missed

I was lost, now I'm found
Looks like finally, somebody up there's got an eye on me
Underground, chained and bound, suddenly I'm free
I was lost, now I'm found but reason to be me

Everyone is waiting, everyday is just the same
Everybody needs some happiness to counteract the pain
Maybe somewhere, someday, someone will notice me
I could find myself again and hope and dignity yeah

I was lost (what made you leave me?)
Now I'm found (what made you go?)
Looks like finally, somebody up there's got an eye on me (You never need me)
Underground, chained and bound, suddenly I'm free (You let me go)
I was lost, now I'm found but reason to be me



...UB40 är tillbaka. Ali Campbells röst kombinerat med texten och den genialt komponerade melodin... Jag är mållös.

...we all just wanna be big rockstars

Det är ganska sällan det görs vettiga musikvideos. (Eftersom video är ett engelskt låneord, vägrar jag konsekvent säga "videor". Engelska låneord böjs med "s" på slutet, så är det liksom bara.) Oftast är det avancerad dynga som produceras och slängs fram för att man ska ha något att fånglo som ett rikspucko på medan musiken går i vad som blir bakgrunden. Det finns oftast ett ganska solklart förhållande mellan musikstil och videotyp.

Hårdrock - Livevideo, eller i vilket fall filmat på bandet med "helball" bakgrund, typ is och snö. Vissa band har försökt sig på att göra något djupare, och misslyckats kapitalt. De flesta nöjer sig med att filma gitarrer och headbangande publik. Det kanske vi ska vara tacksamma för?
Ballader - Sångerskan åmar sig på en säng eller i ett badkar. Olika lakan på sängen för variation, i övrigt samma som förra videon.
Popmusik - Några finniga smeckhuvuden står med instrument på sig och försöker se ut som att de kan spela. Håkan Hellström har av någon outgrundlig anledning en mikrofon i handen?
Dans/clubmusik - Live (dock allt mer sällan), alternativt någon som jagar/blir jagad. Varieras ofta med snygga och lättklädda tuttlisor (blonda givetvis). Undantaget Daft Punk som enbart gör anime-kreationer, som alla hänger ihop i en historia, men som ingen förstår sig på.
Hip-hop - "Artisten" står framför en i hans tycke "asmaxad" bil, hans fula polare står runt honom och gör lustiga tecken. I bakgrunden och inklippt åmar sig kvinnor/flickor i vad som ser ut att vara kläder åt en prostituerad.
Country - Ensam sångare med cowboyhatt sitter på en pall lutad över sin gitarr. Bpnus om han ser ledsen och övergiven ut.

Listan kan göras ganska lång som ni förstår... Men vad vill jag då komma åt med det här? Tja, hör och häpna: Ingenting! Men jag slösade bort nästan tio minuter av ditt liv, det måste väl räknas som en liten seger (för mig)?
Skämt åsido, jag ville berömma Nickelback för deras senaste video, den till den något gamla låten "Rockstar". De grabbarna är ju geniala! Jag kan se videon hur många gånger som helst, och tycka den är lika bra varje gång!

Till sist vill jag bara säga några ord till alla de läsare runtom i världen som inte förstår svenska: Hej! Kul att ni läser det jag skriver! Tjipp!

Nästa gång: Ett av Sveriges största generalpuckon och hans fru får sig en omgång. Håll i hatten, Alex S!

Nollvision?

Vägverket är så glada över att man kommer närmare och närmare nollvisionen.
När jag åkte från Oskarshamn till Norrköping idag såg jag tre döda. Grävlingar alltså. Men de räknas väl?

Nollvisionen har lite att jobba med när det gäller djur i trafiken...

Anonym välgörare!

Efter min lilla holmgång om pipande telefoner sist, var någon (vet inte vem, men är ju givetvis toknyfiken!) snäll och rätade ut frågetecknen åt mig med en kommentar om varför pipet uppstår.
Vem du än är: Tack! Skönt att det inte var inbillning, och skönt att det inte var något större fel. Sen är det ju givetvis alltid kul att folk läser ens blogg också :)

Kan för övrigt inte annat än att hålla med om att G900 är den bästa telefon jag haft! Den uppfyller alla mina förväntningar. Sony, Nokia och ni andra, ni kan sluta hitta på nya modeller nu, behövs inget annat än G900!

Piiiiiiiiiiiiiiip

Min nyvunna lycka över min G900blev rätt kortvarig. Märkte redan första samtalet att den pep högfrekvent när man pratade i den. Du vet, i stil med det där ljudet som ringer i öronen efter en kväll på krogen.
Piiiiiiiiip.
Vissa människor hör det inte alls, Packe hörde inte ett smack, medan Henke utstötte ett "vad är det som tjuter?". Jag hörde det tydligt, och jag störde ihjäl mig på det. Jag kunde inte föra ett vettigt samtal i mer än tio sekunder innan jag fick nippran på det där förbaskade ljudet!

Min vän Packe passade på att sälja den telefon jag skulle byta min mot (tack tack ;) ) så när nu äntligen nästa byte dök upp idag, kändes det skönt att få byta. Men tro fanken att den jag bytte till också pep!!! Argh!!!
Misären var total, så jag bad en kollega i stan provringa en telefon och se till att den inte pep, så jag kunde få slut på eländet. Stack in till city-butiken efter jobbet och bytte och meckade, så ÄNTLIGEN har jag en pip-fri telefon!!!

Du har just slösat fem minuter på totalt ett totalt meningslöst blogginlägg, som är irrelevant för alla utom mig själv. Kul va? Det är fem minuter av ditt liv du aldrig kommer få tillbaka. Jag säger som Peter Jihde: hur känns det?!

Nästa inlägg kommer bli bättre, jag lovar... kanske.

G900!

Idag fick jag lägga vantarna på Sony Ericssons G900, och följdaktligen följde den med mig hem! Den telefonen är verkligen mums! Bra kamera (även om xenonlampan inte var riktigt så bra fuskblixt som jag hade hoppats), walkman och pekskärm. Samtidigt som den var ganska liten. Testade en W960 någon vecka, men G900 vann bataljen.

En lite utförligare recension kommer kanske någon gång, om jag orkar sätta mig med den. Under tiden tänkte jag förse er med några bilder... om jag fattar hur man gör.

ni får dreggla över bilderna så länge (som för övrigt är tagna med w960)...

When you don´t see me...

When you don't see me.
It's not a matter of going to grow.
It's not a matter of time or how I feel.
I'm throwing off the shadow of a better man now.
What you see is what you never had.
Get real. Get another.

I don't exist when you don't see me.
I don't exist when your not here.
What the eye don't see won't break the heart.
You can make belive when we're apart.
But when you leave I disappear.
When you don't see me.

Oh, it's kind of different when you're there.
You can lease the peace of mind.
You bought a mask, I put it on.
You never thought to ask me.
If I wear it when you're gone.
Get real. Get another.

I don't exist when you don't see me.
I don't exist when your not here.
What the eye don't see won't break the heart.
You can make belive when were apart.
But when you leave I disappear.
When you don't see me.


Finns inget mer att säga just nu.

En blogg skriver inte sig själv...

...om man då inte har någon sorts automatiserat skript som fyller i all möjlig dynga baserat på vissa variabler, men då är det ju inte mycket bevänt med hela bloggen från början. På något sätt tänkte jag att det där skulle föra in mig på att jag inte skrivit något här på bra länge nu, men det gjorde det ju, som vi nu alla har förstått vid det här laget, inte. Istället får jag ta till en lite mer direkt approach:
Jag har inte skrivit här på länge.

Men det ska förhoppningsvis bli lite ändring på det nu snart. En god vän påpekade ikväll att jag inte uppdaterat på länge, och när jag förklarade att det var för att jag inte mår bra och därmed inte haft ork eller motivation att göra så mycket alls, allra minst blogga, blev svaret istället att bloggen kan vara ett sätt att skriva av sig i tider av svårigheter. Så, vem vet? Kanske blir det lite allvarligare tongångar här ett tag framöver. Dock kan det ju vara värt att titta in lite då och då ändå, alltid finns det väl något som kan vara läsvärt, tänkvärt eller roligt. Min hjärna fungerar ju som bekant inte riktigt som alla andras, så man vet aldrig var man kommer hamna när den får styra och ställa. Det är väl också det roliga med den, så jag låter den få ta över rodret så ofta det är möjligt.

Well, ett kort inlägg om att jag snart ska skriva något blev ganska långt. Men nu blir det inte längre.

Skoköp är djävulens verk!

Finns det något mer stressframkallande än att köpa skor? Normalt brukar ju shopping överhuvudtaget vara en skapligt lustfylld upplevelse. Ja, såvida det inte är så att du har tre timmar på dig att hitta "något snyggt jag kan ha på mig på festen ikväll", för då finns det inte ett klädesplagg i hela stan som inte ser ut som att du precis blivit avrättad med Fulbössan.
Annars kan man strosa runt, råka på den där toksnygga tröjan och bara bli glad. Det är aldrig så att man hittar något snyggt om man aktivt letar, man måste planlöst ramla på det, och egentligen inte ha budgeterat klädköp alls. Då händer det.

Men nog om det, åter till skor. Dessa delar av människans beklädnad som vållar så mycket stress och ångest, svettningar och panik. Jag menar förstås då du tvingas ränna runt hela stan och kolla i olika skoaffärer på vilka modeller de har. Alla affärer har olika modeller, vilket normalt skulle vara en positiv grej. Problemet blir dock att när du kommer till affär nummer 2, finns det inte en chans att du minns hur de där snygga skorna i affär 1 såg ut. Glöm det, du är totalt körd. Vilket resulterar i att när man scoutat alla affärer, får man börja rond 2, dvs. då man går igenom de kandidater som finns, försöker minnas deras fördelar och nackdelar, och försöker komma fram till vilka som var bäst.
Det brukar sluta med att man ändå inte minns dem till deras fulla rätt, så man får höfta rätt rejält, och hoppas att de man bestämde sig för iaf var bland topp 3.

För att få någon sorts verklighetsanknytning, så har jag köpt skor idag.

Musik och kärlek

Det har sagts att 95% av alla sånger som skrivs handlar om kärlek. Det är förvisso sant, men då kanske det verkar som att 95% av alla sånger är glada sånger som handlar om hur två människor hoppar omkring på en äng av utslagna blommor, och allt är bara sådär jävla bra som det bara kan vara i en romantisk film med Ben "jag är sämre skådis än Keanu Reeves" Affleck och nån blond sak.

Jag funderade lite på det där dock. Jag tror det mera förhåller sig så att det är knappt hälften av de där 95% som är sådär positiva. En stor mängd musik handlar tvärtom om att mista, att sakna, om att kämpa desperat, och om att få sina drömmar och sitt hjärta krossat. Se bara på en av de mest kända balladerna, "It must have been love", med Roxette. Den handlar uteslutande om att mista kärlek och om hur ont det gör. Whitney houston gav sig in i samma sväng med "I will always love you", som handlar om en kvinna som i sin enfald tror att karln kommer må bättre av att hon lämnar honom, även fast de älskar varandra.

Listan kan göras hur lång som helst egentligen. Kelly Clarkson gjorde "Because of you", som handlar om hur hon, på grund av någon, aldrig igen kommer våga tillåta sig att känna, älska och leva ordentligt. Den okrönte konungen av sånger om krossade hjärtan, oftast hans eget, är dock Lars Winnerbäck. Den mannen vet helt klart vad han sjunger om. Det leder mig också till en intressant tanke: jag tycker det känns som att det oftare är män som sjunger om att kämpa desperat, att mista kärlek och att få sina hjärtan krossade. Vad beror det på? Diskutera med bänkgrannen!


Musik finns för att göra oss glada och förgylla vår tid, men den finns också för att vi ska få tillåta oss att må dåligt ibland. Det är alla dessa låtar exempel på, och det finns många därtill. I nyutgåvan av Absolute Love Deluxe, är en stor del, rentav en majoritet, av låtarna på något sätt förknippade med saknad, att mista någon, att kämpa desperat för att behålla det som gör en lycklig, och om att bli krossad. Betyder det kanske att människor idag mår dåligt i större utsträckning än förr? Är det kanske så att människor känner ett ökat behov av att få utlopp för även sina negativa känslor? Då kommer frågan: mår vi bättre av att lyssna på sådan musik om vi känner oss lite nere och mår dåligt?

Jag tror den här typen av musik har en väldigt stor betydelse för väldigt många människor runtom i världen. Det måste finnas musik där man kan identifiera sig och den sorg man bär på, likadant som det måste finnas musik som representerar den där känslan av lycka och tillfredställdhet. Musiken orsakar inte sinnesstämningar, men den kan hjälpa oss igenom våra perioder, både glada och sorgsna.


Mina tankar går idag också till min vän H, som har haft en riktigt jobbig dag. Jag tänker på dig, min vän.

Sonic Syndicate

Oj oj oj! Vilken kväll!!!
Jag vet knappt var jag ska börja! Efter att ha gjort bejublad comeback på jobbet (alla älskade mig, tillochmed chefen J), så bar det, efter ett pitstopp hemma, av till H (ja, jag fortsätter med akronymer, det verkar ju vara inne nu, det är säkert jävla Alex fucking Schulmanns fel, må han brinna i helvetet) för lite stilla föröl och musiklyssning för att komma i rätt stämning. Stämningen visade sig vara stövelstamphårdrock.

Vi lirade iväg till Platens bar vid 23-hugget. efter att H:s rumskompis (hon hatar det uttrycket, därför fortsätter jag med hjärtans lust använda det, lova ya S!!!) gått och lagt sig i förkylningsångor, för att där inta våra bästa musikpolisposer.
Vi lyckades med konststycket att precis missa förbandet, och komma lagom till Sonic Syndicate (alltså, jag är ledsen, men hur fan kan ett självrespekterande hårdrocksband heta så? OK, om man vore ett eurodiscoband på 90-talet, men kom igen...).
Konsertlokalen hade vad en vanlig, typisk lokal har att bjuda. Det fanns en bar, en scen, en början till en moshpit, och framförallt en missnöjd roadie som hade hand om tröjförsäljning.

Introt var ganska maffigt, det klassiska terminator-inspirerade bas-köret och mörkt och dystert. Det funkar, det var ashäftigt. Själva konserten var i sin helhet en av de bättre på länge, det var fullt med energi, bandet verkade ha roligt och trivas, och det var kort sagt ett jävla (ja jag får svära, det är min blogg, far och flyg om det inte passar) drag mest hela tiden.
MEN! Nu kommer det där "men"et som alla hatar, och som, när man tänker på det tänker "men va fan är det nu som du stör dig på, din förbannade hasch-hippie, vad är det som inte duger nu, jävla översittardrägg, pappa betalar???
Men (som sagt), man kan inte, jag upprepar, man kan inte, spela musik som sänder ut att "jag våldtar dina trumhinnor och stampar på dina ögon" för att sedan i mellansnacket utbrista, på bredaste Leif-Loket-Olsson-Göteborgska "nu kommer en för-jävla fräck låt". Jag är ledsen, grabbar och tjej, men det funkar inte så. Låtarna var grymma, men mellansnacket kändes som att man var på Liseberg och speakern i åkattraktionen ropade "vill ni åka ett varv till???". Stay in character! Skrik som i låtarna, svär på finska, gör nåt annat än låt som "jajamen, då har vi en vinnare på färgfemman!!!". Annars var ni fetgrymma!

När bandet härjat klart bestämde vi oss för att ganska omgående röra på oss. Vissa (H) ska ju jobba skapligt tidigt. Dock lyckades undertecknad göra ovan nämnda missnjöda roadie ganska mycket ännu surare, genom att helt sonika kliva rakt igenom hans lilla "butik", på väg till toaletten. Jag tyckte nog det var lite märkligt att det låg kläder mitt i gången, men uppenbarligen tänkte jag inte närmare på det just då. Men, som H sa, den missnöjde roadien var inte så jävla nöjd över mitt tilltag. så vi gjorde nog rätt i att ta oss därifrån ganska omgående.

En kväll helt klart värd de pengar vi inte la ut på våra fribiljetter, och en rolig tisdag. Dessutom gav H upphov till omåttlig glädje (du är förresten tokbra!), då hans förakt för diverse vimmelfotograf drev honom att planera hur dennes kamera skulle föras upp i sagda vimmelfotografs kroppsöppningar, som helt klart inte anpassats för detta ändamål. Alla är vi glada, men gladast är nog herr jävla vimmelfotograf...

/Jocke

En trevlig överraskning

Framåt kvällskvisten så ringde min gode vän H (han heter Henke, men det är ju så oerhört populärt att använda sig av akronymer och alias och annat bjäfs i bloggsammanhang, så jag hänger väl på. Jag ber om överseende för denna nymodiga trend) och gladde mig med att han lyckats lägga vantarna på två biljetter till Platens imorgon. Det är nämligen så att det är konsert där imorgon, slutsålt så det lovar ju gott. Bandet som ska spela heter Sonic Syndicate och spelade enligt uppgift "hårdrock".
Då just begreppet "hårdrock" är aningen löst definierat, tänkte jag att det kunde vara bra att försöka höra något av bandet innan morgondagens aktivitet. Sagt och gjort, jag gav mig ut och köpte lagligt en skiva med bandet... förlåt, men jag kan inte ljuga, ens på internet. Jag köpte inte något, jag laddade ned skivan, högst oförsvarligt och vidrigt, men ändock (här kan valfri nypa salt tillföras). Efter att nu ha kommit ungefär halvvägs genom skivan, kan jag säga att de här grabbarna, och tjejen, är faxiskt riktigt grymt bra! Det ska bli en njutning att gå på konserten imorgon, och förhoppningsvis kommer den att vara precis så bra som jag vill att den ska vara. Rapport och recension följer!

För övrigt: Kan Göran Persson göras skuldfri genom att plädera temporär sinnesjukdom för den tid han var partiledare för Sossarna? När kan socialism klassas som en sjukdom? Diskutera med bänkgrannen!

Leveransproblem

Jag bor rätt bra där jag bor. Min chef bor i samma hus, men jag bor ändå rätt så bra. Jag kan skriva så, för jag vet att min chef inte läser det här, om nu inte min ohängde kollega H visar honom, men det skulle medföra en sån ohygglig obekvämhet för nämnda H, så det gör han nog inte.
Tillbaka till mitt boende. Det är sjukt centralt, jag har 30 sekunder till resecentrum och sex minuter till torget mitt i stan. Lite skillnad från de 20 minuter med buss jag fick spendera förut för att ens ta mig till ett ställe dit jag kunde ta mig någonstans från. Det enda som egentligen stör nu är grannen förbaskade hund som skäller i tid och otid, men den får tillägnas tid senare.

Trots att jag bor som jag gör, och att jag har ungefär två minuters krypväg till affären, så är ett av mina större problem att jag aldrig verkar ha varken bröd eller mjölk hemma, eller för den del något som går att äta frukost av. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att ta på sig en jacka och ett par skor och gå bort och handla lite mat! Men nej! Istället äter man knäckebröd och tänker på att man kommer vara tokhungrig igen om ett par timmar. Ruskigt smart, Jocke.

Det är ganska imponerande hur latheten slår överlevnadsinstinkten på fingrarna ibland...