Jag bor rätt bra där jag bor. Min chef bor i samma hus, men jag bor ändå rätt så bra. Jag kan skriva så, för jag vet att min chef inte läser det här, om nu inte min ohängde kollega H visar honom, men det skulle medföra en sån ohygglig obekvämhet för nämnda H, så det gör han nog inte.
Tillbaka till mitt boende. Det är sjukt centralt, jag har 30 sekunder till resecentrum och sex minuter till torget mitt i stan. Lite skillnad från de 20 minuter med buss jag fick spendera förut för att ens ta mig till ett ställe dit jag kunde ta mig någonstans från. Det enda som egentligen stör nu är grannen förbaskade hund som skäller i tid och otid, men den får tillägnas tid senare.
Trots att jag bor som jag gör, och att jag har ungefär två minuters krypväg till affären, så är ett av mina större problem att jag aldrig verkar ha varken bröd eller mjölk hemma, eller för den del något som går att äta frukost av. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att ta på sig en jacka och ett par skor och gå bort och handla lite mat! Men nej! Istället äter man knäckebröd och tänker på att man kommer vara tokhungrig igen om ett par timmar. Ruskigt smart, Jocke.
Det är ganska imponerande hur latheten slår överlevnadsinstinkten på fingrarna ibland...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Då du äntligen gör slag i saken och går ut för att handla iklär du dig dina mest sunkgrungiga plagg, varpå du stöter på någon snygg granne. Detta föranleder att du ser din promenad till affären som onödig och ett misslyckande.
Kort sagt; det är inte bara latheten som gör att du stannar hemma, det är även rädslan för att framstå som en total mupp.
Skicka en kommentar