Musik och kärlek

Det har sagts att 95% av alla sånger som skrivs handlar om kärlek. Det är förvisso sant, men då kanske det verkar som att 95% av alla sånger är glada sånger som handlar om hur två människor hoppar omkring på en äng av utslagna blommor, och allt är bara sådär jävla bra som det bara kan vara i en romantisk film med Ben "jag är sämre skådis än Keanu Reeves" Affleck och nån blond sak.

Jag funderade lite på det där dock. Jag tror det mera förhåller sig så att det är knappt hälften av de där 95% som är sådär positiva. En stor mängd musik handlar tvärtom om att mista, att sakna, om att kämpa desperat, och om att få sina drömmar och sitt hjärta krossat. Se bara på en av de mest kända balladerna, "It must have been love", med Roxette. Den handlar uteslutande om att mista kärlek och om hur ont det gör. Whitney houston gav sig in i samma sväng med "I will always love you", som handlar om en kvinna som i sin enfald tror att karln kommer må bättre av att hon lämnar honom, även fast de älskar varandra.

Listan kan göras hur lång som helst egentligen. Kelly Clarkson gjorde "Because of you", som handlar om hur hon, på grund av någon, aldrig igen kommer våga tillåta sig att känna, älska och leva ordentligt. Den okrönte konungen av sånger om krossade hjärtan, oftast hans eget, är dock Lars Winnerbäck. Den mannen vet helt klart vad han sjunger om. Det leder mig också till en intressant tanke: jag tycker det känns som att det oftare är män som sjunger om att kämpa desperat, att mista kärlek och att få sina hjärtan krossade. Vad beror det på? Diskutera med bänkgrannen!


Musik finns för att göra oss glada och förgylla vår tid, men den finns också för att vi ska få tillåta oss att må dåligt ibland. Det är alla dessa låtar exempel på, och det finns många därtill. I nyutgåvan av Absolute Love Deluxe, är en stor del, rentav en majoritet, av låtarna på något sätt förknippade med saknad, att mista någon, att kämpa desperat för att behålla det som gör en lycklig, och om att bli krossad. Betyder det kanske att människor idag mår dåligt i större utsträckning än förr? Är det kanske så att människor känner ett ökat behov av att få utlopp för även sina negativa känslor? Då kommer frågan: mår vi bättre av att lyssna på sådan musik om vi känner oss lite nere och mår dåligt?

Jag tror den här typen av musik har en väldigt stor betydelse för väldigt många människor runtom i världen. Det måste finnas musik där man kan identifiera sig och den sorg man bär på, likadant som det måste finnas musik som representerar den där känslan av lycka och tillfredställdhet. Musiken orsakar inte sinnesstämningar, men den kan hjälpa oss igenom våra perioder, både glada och sorgsna.


Mina tankar går idag också till min vän H, som har haft en riktigt jobbig dag. Jag tänker på dig, min vän.

Sonic Syndicate

Oj oj oj! Vilken kväll!!!
Jag vet knappt var jag ska börja! Efter att ha gjort bejublad comeback på jobbet (alla älskade mig, tillochmed chefen J), så bar det, efter ett pitstopp hemma, av till H (ja, jag fortsätter med akronymer, det verkar ju vara inne nu, det är säkert jävla Alex fucking Schulmanns fel, må han brinna i helvetet) för lite stilla föröl och musiklyssning för att komma i rätt stämning. Stämningen visade sig vara stövelstamphårdrock.

Vi lirade iväg till Platens bar vid 23-hugget. efter att H:s rumskompis (hon hatar det uttrycket, därför fortsätter jag med hjärtans lust använda det, lova ya S!!!) gått och lagt sig i förkylningsångor, för att där inta våra bästa musikpolisposer.
Vi lyckades med konststycket att precis missa förbandet, och komma lagom till Sonic Syndicate (alltså, jag är ledsen, men hur fan kan ett självrespekterande hårdrocksband heta så? OK, om man vore ett eurodiscoband på 90-talet, men kom igen...).
Konsertlokalen hade vad en vanlig, typisk lokal har att bjuda. Det fanns en bar, en scen, en början till en moshpit, och framförallt en missnöjd roadie som hade hand om tröjförsäljning.

Introt var ganska maffigt, det klassiska terminator-inspirerade bas-köret och mörkt och dystert. Det funkar, det var ashäftigt. Själva konserten var i sin helhet en av de bättre på länge, det var fullt med energi, bandet verkade ha roligt och trivas, och det var kort sagt ett jävla (ja jag får svära, det är min blogg, far och flyg om det inte passar) drag mest hela tiden.
MEN! Nu kommer det där "men"et som alla hatar, och som, när man tänker på det tänker "men va fan är det nu som du stör dig på, din förbannade hasch-hippie, vad är det som inte duger nu, jävla översittardrägg, pappa betalar???
Men (som sagt), man kan inte, jag upprepar, man kan inte, spela musik som sänder ut att "jag våldtar dina trumhinnor och stampar på dina ögon" för att sedan i mellansnacket utbrista, på bredaste Leif-Loket-Olsson-Göteborgska "nu kommer en för-jävla fräck låt". Jag är ledsen, grabbar och tjej, men det funkar inte så. Låtarna var grymma, men mellansnacket kändes som att man var på Liseberg och speakern i åkattraktionen ropade "vill ni åka ett varv till???". Stay in character! Skrik som i låtarna, svär på finska, gör nåt annat än låt som "jajamen, då har vi en vinnare på färgfemman!!!". Annars var ni fetgrymma!

När bandet härjat klart bestämde vi oss för att ganska omgående röra på oss. Vissa (H) ska ju jobba skapligt tidigt. Dock lyckades undertecknad göra ovan nämnda missnjöda roadie ganska mycket ännu surare, genom att helt sonika kliva rakt igenom hans lilla "butik", på väg till toaletten. Jag tyckte nog det var lite märkligt att det låg kläder mitt i gången, men uppenbarligen tänkte jag inte närmare på det just då. Men, som H sa, den missnöjde roadien var inte så jävla nöjd över mitt tilltag. så vi gjorde nog rätt i att ta oss därifrån ganska omgående.

En kväll helt klart värd de pengar vi inte la ut på våra fribiljetter, och en rolig tisdag. Dessutom gav H upphov till omåttlig glädje (du är förresten tokbra!), då hans förakt för diverse vimmelfotograf drev honom att planera hur dennes kamera skulle föras upp i sagda vimmelfotografs kroppsöppningar, som helt klart inte anpassats för detta ändamål. Alla är vi glada, men gladast är nog herr jävla vimmelfotograf...

/Jocke

En trevlig överraskning

Framåt kvällskvisten så ringde min gode vän H (han heter Henke, men det är ju så oerhört populärt att använda sig av akronymer och alias och annat bjäfs i bloggsammanhang, så jag hänger väl på. Jag ber om överseende för denna nymodiga trend) och gladde mig med att han lyckats lägga vantarna på två biljetter till Platens imorgon. Det är nämligen så att det är konsert där imorgon, slutsålt så det lovar ju gott. Bandet som ska spela heter Sonic Syndicate och spelade enligt uppgift "hårdrock".
Då just begreppet "hårdrock" är aningen löst definierat, tänkte jag att det kunde vara bra att försöka höra något av bandet innan morgondagens aktivitet. Sagt och gjort, jag gav mig ut och köpte lagligt en skiva med bandet... förlåt, men jag kan inte ljuga, ens på internet. Jag köpte inte något, jag laddade ned skivan, högst oförsvarligt och vidrigt, men ändock (här kan valfri nypa salt tillföras). Efter att nu ha kommit ungefär halvvägs genom skivan, kan jag säga att de här grabbarna, och tjejen, är faxiskt riktigt grymt bra! Det ska bli en njutning att gå på konserten imorgon, och förhoppningsvis kommer den att vara precis så bra som jag vill att den ska vara. Rapport och recension följer!

För övrigt: Kan Göran Persson göras skuldfri genom att plädera temporär sinnesjukdom för den tid han var partiledare för Sossarna? När kan socialism klassas som en sjukdom? Diskutera med bänkgrannen!

Leveransproblem

Jag bor rätt bra där jag bor. Min chef bor i samma hus, men jag bor ändå rätt så bra. Jag kan skriva så, för jag vet att min chef inte läser det här, om nu inte min ohängde kollega H visar honom, men det skulle medföra en sån ohygglig obekvämhet för nämnda H, så det gör han nog inte.
Tillbaka till mitt boende. Det är sjukt centralt, jag har 30 sekunder till resecentrum och sex minuter till torget mitt i stan. Lite skillnad från de 20 minuter med buss jag fick spendera förut för att ens ta mig till ett ställe dit jag kunde ta mig någonstans från. Det enda som egentligen stör nu är grannen förbaskade hund som skäller i tid och otid, men den får tillägnas tid senare.

Trots att jag bor som jag gör, och att jag har ungefär två minuters krypväg till affären, så är ett av mina större problem att jag aldrig verkar ha varken bröd eller mjölk hemma, eller för den del något som går att äta frukost av. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt att ta på sig en jacka och ett par skor och gå bort och handla lite mat! Men nej! Istället äter man knäckebröd och tänker på att man kommer vara tokhungrig igen om ett par timmar. Ruskigt smart, Jocke.

Det är ganska imponerande hur latheten slår överlevnadsinstinkten på fingrarna ibland...