Random acts of kindness

Jag har alltid undrat vad det är med människor som gör att de är så väldigt ovilliga att hjälpa andra människor. Det spelar ingen roll om det rör sig om den mest enkla sak som att trycka på hissknappen eller hålla upp dörren åt någon som har händerna fulla, eller något mycket större som att stå upp för någon som blir förtryckt eller misshandlad.

Jag tänkte inrikta mig på de enkla sakerna. Det här med att hålla upp dörrar, hjälpa någon med barnvagn ombord eller av bussen, hålla hissen till någon som vill med eller kanske bara fumla sig lite med flit med busskortet så den där stackaren som kommer springande hinner med bussen. Ville busschauffören vara hjälpsam skulle han eller hon ju väntat in löparen, men vi vet ju alla att det är busschaufförers största nöje att se oss springa för att sedan åka ifrån oss när vi är en halvmeter från bussdörren.

Vad är det då som får oss att vara så otroligt ovilliga att hjälpa varandra? Det går bra att skänka en slant till någon utlandshjälp lite anonymt, men det går banne mig inte att vara hjälpsam och snäll mot en främling på gatan. Jag tror det handlar om att vi är väldigt rädda för kontakter Vi är rädda för att behöva ha kontakt och kommunicera med någon vi inte känner. Tänk er, det är ju det värsta som finns, om en vilt främmande människa kommer fram och börjar prata med dig! Oftast är det ju bara barn, utvecklingsstörda och fyllon som gör det, och 9 av 10 vuxna tycker (godtycklig statistik som jag dragit ur röven, inget som helst belägg för detta) att en sådan situation är pinsam och jobbig. Det är skitjobbigt att prata med folk vi inte känner!!!

Samma fenomen kan observeras på bussar. Vi vill helst sitta själva på ett dubbelsäte, eller väljer ett enkelsäte om ett sådant finns ledigt. Det absolut värsta mardrömsscenariot är att behöva sitta bredvid en annan människa! Kan det ha med vår ”zon” att göra? Vår lilla del av luften som bara tillhör oss, som andra inte går in i? När vi pratar med någon har vi alltid ett litet avstånd till varandra, vi har vår ”zon”.

Om man då vänder på steken, låt säga att du faktiskt gör något snällt och hjälpsamt för en främling, hur ser då omvärlden på dig? Jag hjälpte en ung tjej idag, hon kan väl ha varit runt 23, på tåget. Hon hajjade inte hur hon skulle göra för att kunna åka på sitt värdekort (trots att det finns en väldigt bra beskrivning precis ovanför automaten, men men). I ett galet styng av välvilja hjälpte jag henne att knappa in rätt kod och såg till att resan betalades korrekt. Hon verkade dock inte bli jätteglad och inget vidare tacksam för hjälpen, hon bemödade sig inte ens att tacka, utan skyndade in till sin kompis (som för övrigt inte ägnat henne två sekunder för att hjälpa henne med kortet). Inte ett tack, men vad värre är, jag ger mig den på att hon och kompisen fick för sig att jag antingen stötte hejdlöst på henne, eller bara var ett äckligt kräk som ville släpa in dem båda på toaletten och våldta dem. Det var nämligen vad hennes och kompisens blick förmedlade när jag gick och satte mig på en ledig plats (givetvis själv på ett dubbelsäte) i vagnen.

Vad är fel med världen, vart är vi på väg, när människor inte ens kan vara vänliga och hjälpsamma mot andra människor utan att det ses som något onormalt och ruskigt?

Jag tänker fortsätta göra ”random acts of kindness”, alltid retar det väl någon…