Lost and found

Anybody could be me, you could be standing here
It's so very easy for me to disappear
No-one seems to see me; it's as if I don't exist
I'm going nowhere and I know I won't be missed

I was lost, now I'm found
Looks like finally, somebody up there's got an eye on me
Underground, chained and bound, suddenly I'm free
I was lost, now I'm found but reason to be me

Everyone is waiting, everyday is just the same
Everybody needs some happiness to counteract the pain
Maybe somewhere, someday, someone will notice me
I could find myself again and hope and dignity yeah

I was lost (what made you leave me?)
Now I'm found (what made you go?)
Looks like finally, somebody up there's got an eye on me (You never need me)
Underground, chained and bound, suddenly I'm free (You let me go)
I was lost, now I'm found but reason to be me



...UB40 är tillbaka. Ali Campbells röst kombinerat med texten och den genialt komponerade melodin... Jag är mållös.

...we all just wanna be big rockstars

Det är ganska sällan det görs vettiga musikvideos. (Eftersom video är ett engelskt låneord, vägrar jag konsekvent säga "videor". Engelska låneord böjs med "s" på slutet, så är det liksom bara.) Oftast är det avancerad dynga som produceras och slängs fram för att man ska ha något att fånglo som ett rikspucko på medan musiken går i vad som blir bakgrunden. Det finns oftast ett ganska solklart förhållande mellan musikstil och videotyp.

Hårdrock - Livevideo, eller i vilket fall filmat på bandet med "helball" bakgrund, typ is och snö. Vissa band har försökt sig på att göra något djupare, och misslyckats kapitalt. De flesta nöjer sig med att filma gitarrer och headbangande publik. Det kanske vi ska vara tacksamma för?
Ballader - Sångerskan åmar sig på en säng eller i ett badkar. Olika lakan på sängen för variation, i övrigt samma som förra videon.
Popmusik - Några finniga smeckhuvuden står med instrument på sig och försöker se ut som att de kan spela. Håkan Hellström har av någon outgrundlig anledning en mikrofon i handen?
Dans/clubmusik - Live (dock allt mer sällan), alternativt någon som jagar/blir jagad. Varieras ofta med snygga och lättklädda tuttlisor (blonda givetvis). Undantaget Daft Punk som enbart gör anime-kreationer, som alla hänger ihop i en historia, men som ingen förstår sig på.
Hip-hop - "Artisten" står framför en i hans tycke "asmaxad" bil, hans fula polare står runt honom och gör lustiga tecken. I bakgrunden och inklippt åmar sig kvinnor/flickor i vad som ser ut att vara kläder åt en prostituerad.
Country - Ensam sångare med cowboyhatt sitter på en pall lutad över sin gitarr. Bpnus om han ser ledsen och övergiven ut.

Listan kan göras ganska lång som ni förstår... Men vad vill jag då komma åt med det här? Tja, hör och häpna: Ingenting! Men jag slösade bort nästan tio minuter av ditt liv, det måste väl räknas som en liten seger (för mig)?
Skämt åsido, jag ville berömma Nickelback för deras senaste video, den till den något gamla låten "Rockstar". De grabbarna är ju geniala! Jag kan se videon hur många gånger som helst, och tycka den är lika bra varje gång!

Till sist vill jag bara säga några ord till alla de läsare runtom i världen som inte förstår svenska: Hej! Kul att ni läser det jag skriver! Tjipp!

Nästa gång: Ett av Sveriges största generalpuckon och hans fru får sig en omgång. Håll i hatten, Alex S!

Nollvision?

Vägverket är så glada över att man kommer närmare och närmare nollvisionen.
När jag åkte från Oskarshamn till Norrköping idag såg jag tre döda. Grävlingar alltså. Men de räknas väl?

Nollvisionen har lite att jobba med när det gäller djur i trafiken...

Anonym välgörare!

Efter min lilla holmgång om pipande telefoner sist, var någon (vet inte vem, men är ju givetvis toknyfiken!) snäll och rätade ut frågetecknen åt mig med en kommentar om varför pipet uppstår.
Vem du än är: Tack! Skönt att det inte var inbillning, och skönt att det inte var något större fel. Sen är det ju givetvis alltid kul att folk läser ens blogg också :)

Kan för övrigt inte annat än att hålla med om att G900 är den bästa telefon jag haft! Den uppfyller alla mina förväntningar. Sony, Nokia och ni andra, ni kan sluta hitta på nya modeller nu, behövs inget annat än G900!

Piiiiiiiiiiiiiiip

Min nyvunna lycka över min G900blev rätt kortvarig. Märkte redan första samtalet att den pep högfrekvent när man pratade i den. Du vet, i stil med det där ljudet som ringer i öronen efter en kväll på krogen.
Piiiiiiiiip.
Vissa människor hör det inte alls, Packe hörde inte ett smack, medan Henke utstötte ett "vad är det som tjuter?". Jag hörde det tydligt, och jag störde ihjäl mig på det. Jag kunde inte föra ett vettigt samtal i mer än tio sekunder innan jag fick nippran på det där förbaskade ljudet!

Min vän Packe passade på att sälja den telefon jag skulle byta min mot (tack tack ;) ) så när nu äntligen nästa byte dök upp idag, kändes det skönt att få byta. Men tro fanken att den jag bytte till också pep!!! Argh!!!
Misären var total, så jag bad en kollega i stan provringa en telefon och se till att den inte pep, så jag kunde få slut på eländet. Stack in till city-butiken efter jobbet och bytte och meckade, så ÄNTLIGEN har jag en pip-fri telefon!!!

Du har just slösat fem minuter på totalt ett totalt meningslöst blogginlägg, som är irrelevant för alla utom mig själv. Kul va? Det är fem minuter av ditt liv du aldrig kommer få tillbaka. Jag säger som Peter Jihde: hur känns det?!

Nästa inlägg kommer bli bättre, jag lovar... kanske.

G900!

Idag fick jag lägga vantarna på Sony Ericssons G900, och följdaktligen följde den med mig hem! Den telefonen är verkligen mums! Bra kamera (även om xenonlampan inte var riktigt så bra fuskblixt som jag hade hoppats), walkman och pekskärm. Samtidigt som den var ganska liten. Testade en W960 någon vecka, men G900 vann bataljen.

En lite utförligare recension kommer kanske någon gång, om jag orkar sätta mig med den. Under tiden tänkte jag förse er med några bilder... om jag fattar hur man gör.

ni får dreggla över bilderna så länge (som för övrigt är tagna med w960)...

When you don´t see me...

When you don't see me.
It's not a matter of going to grow.
It's not a matter of time or how I feel.
I'm throwing off the shadow of a better man now.
What you see is what you never had.
Get real. Get another.

I don't exist when you don't see me.
I don't exist when your not here.
What the eye don't see won't break the heart.
You can make belive when we're apart.
But when you leave I disappear.
When you don't see me.

Oh, it's kind of different when you're there.
You can lease the peace of mind.
You bought a mask, I put it on.
You never thought to ask me.
If I wear it when you're gone.
Get real. Get another.

I don't exist when you don't see me.
I don't exist when your not here.
What the eye don't see won't break the heart.
You can make belive when were apart.
But when you leave I disappear.
When you don't see me.


Finns inget mer att säga just nu.

En blogg skriver inte sig själv...

...om man då inte har någon sorts automatiserat skript som fyller i all möjlig dynga baserat på vissa variabler, men då är det ju inte mycket bevänt med hela bloggen från början. På något sätt tänkte jag att det där skulle föra in mig på att jag inte skrivit något här på bra länge nu, men det gjorde det ju, som vi nu alla har förstått vid det här laget, inte. Istället får jag ta till en lite mer direkt approach:
Jag har inte skrivit här på länge.

Men det ska förhoppningsvis bli lite ändring på det nu snart. En god vän påpekade ikväll att jag inte uppdaterat på länge, och när jag förklarade att det var för att jag inte mår bra och därmed inte haft ork eller motivation att göra så mycket alls, allra minst blogga, blev svaret istället att bloggen kan vara ett sätt att skriva av sig i tider av svårigheter. Så, vem vet? Kanske blir det lite allvarligare tongångar här ett tag framöver. Dock kan det ju vara värt att titta in lite då och då ändå, alltid finns det väl något som kan vara läsvärt, tänkvärt eller roligt. Min hjärna fungerar ju som bekant inte riktigt som alla andras, så man vet aldrig var man kommer hamna när den får styra och ställa. Det är väl också det roliga med den, så jag låter den få ta över rodret så ofta det är möjligt.

Well, ett kort inlägg om att jag snart ska skriva något blev ganska långt. Men nu blir det inte längre.

Skoköp är djävulens verk!

Finns det något mer stressframkallande än att köpa skor? Normalt brukar ju shopping överhuvudtaget vara en skapligt lustfylld upplevelse. Ja, såvida det inte är så att du har tre timmar på dig att hitta "något snyggt jag kan ha på mig på festen ikväll", för då finns det inte ett klädesplagg i hela stan som inte ser ut som att du precis blivit avrättad med Fulbössan.
Annars kan man strosa runt, råka på den där toksnygga tröjan och bara bli glad. Det är aldrig så att man hittar något snyggt om man aktivt letar, man måste planlöst ramla på det, och egentligen inte ha budgeterat klädköp alls. Då händer det.

Men nog om det, åter till skor. Dessa delar av människans beklädnad som vållar så mycket stress och ångest, svettningar och panik. Jag menar förstås då du tvingas ränna runt hela stan och kolla i olika skoaffärer på vilka modeller de har. Alla affärer har olika modeller, vilket normalt skulle vara en positiv grej. Problemet blir dock att när du kommer till affär nummer 2, finns det inte en chans att du minns hur de där snygga skorna i affär 1 såg ut. Glöm det, du är totalt körd. Vilket resulterar i att när man scoutat alla affärer, får man börja rond 2, dvs. då man går igenom de kandidater som finns, försöker minnas deras fördelar och nackdelar, och försöker komma fram till vilka som var bäst.
Det brukar sluta med att man ändå inte minns dem till deras fulla rätt, så man får höfta rätt rejält, och hoppas att de man bestämde sig för iaf var bland topp 3.

För att få någon sorts verklighetsanknytning, så har jag köpt skor idag.

Musik och kärlek

Det har sagts att 95% av alla sånger som skrivs handlar om kärlek. Det är förvisso sant, men då kanske det verkar som att 95% av alla sånger är glada sånger som handlar om hur två människor hoppar omkring på en äng av utslagna blommor, och allt är bara sådär jävla bra som det bara kan vara i en romantisk film med Ben "jag är sämre skådis än Keanu Reeves" Affleck och nån blond sak.

Jag funderade lite på det där dock. Jag tror det mera förhåller sig så att det är knappt hälften av de där 95% som är sådär positiva. En stor mängd musik handlar tvärtom om att mista, att sakna, om att kämpa desperat, och om att få sina drömmar och sitt hjärta krossat. Se bara på en av de mest kända balladerna, "It must have been love", med Roxette. Den handlar uteslutande om att mista kärlek och om hur ont det gör. Whitney houston gav sig in i samma sväng med "I will always love you", som handlar om en kvinna som i sin enfald tror att karln kommer må bättre av att hon lämnar honom, även fast de älskar varandra.

Listan kan göras hur lång som helst egentligen. Kelly Clarkson gjorde "Because of you", som handlar om hur hon, på grund av någon, aldrig igen kommer våga tillåta sig att känna, älska och leva ordentligt. Den okrönte konungen av sånger om krossade hjärtan, oftast hans eget, är dock Lars Winnerbäck. Den mannen vet helt klart vad han sjunger om. Det leder mig också till en intressant tanke: jag tycker det känns som att det oftare är män som sjunger om att kämpa desperat, att mista kärlek och att få sina hjärtan krossade. Vad beror det på? Diskutera med bänkgrannen!


Musik finns för att göra oss glada och förgylla vår tid, men den finns också för att vi ska få tillåta oss att må dåligt ibland. Det är alla dessa låtar exempel på, och det finns många därtill. I nyutgåvan av Absolute Love Deluxe, är en stor del, rentav en majoritet, av låtarna på något sätt förknippade med saknad, att mista någon, att kämpa desperat för att behålla det som gör en lycklig, och om att bli krossad. Betyder det kanske att människor idag mår dåligt i större utsträckning än förr? Är det kanske så att människor känner ett ökat behov av att få utlopp för även sina negativa känslor? Då kommer frågan: mår vi bättre av att lyssna på sådan musik om vi känner oss lite nere och mår dåligt?

Jag tror den här typen av musik har en väldigt stor betydelse för väldigt många människor runtom i världen. Det måste finnas musik där man kan identifiera sig och den sorg man bär på, likadant som det måste finnas musik som representerar den där känslan av lycka och tillfredställdhet. Musiken orsakar inte sinnesstämningar, men den kan hjälpa oss igenom våra perioder, både glada och sorgsna.


Mina tankar går idag också till min vän H, som har haft en riktigt jobbig dag. Jag tänker på dig, min vän.